Cellon har en så vacker, människoliknande röst och ett så brett spektrum av klangfärger att det ibland verkar som om musiken talar direkt till oss genom dess kropp.
Tyvärr finns det väldigt få riktigt bra verk för detta instrument. Orsaken till detta är dess historia och det faktum att den alltid har stått i skuggan av violinen.
Inom den klassiskt-romantiska litteraturen finns det till exempel bara ett fåtal verk som fortfarande spelas idag, till exempel J. Haydns konserter eller Robert Schumanns cellokonsert.
Och naturligtvis den mest kända av alla, cellokonserten i h-moll av A. Dvořák.
Den skrevs vintern 1894/95, då Dvořák var lärare vid National Conservatory of Music i New York. Han inspirerades av premiären av Victor Herberts andra cellokonsert, som han deltog i med entusiasm.
Han var van att arbeta snabbt och kastade de första skisserna på papper i början av november 1894, och bara tre månader senare kunde han gravera det färdiga partituret.
Johannes Brahms, som fick ett exemplar av konserten, sägs ha utropat efter att ha läst den: “Varför visste jag inte att man kunde skriva en sådan cellokonsert? Om jag hade vetat det skulle jag ha skrivit en för länge sedan!”
Konserten är skriven i tre satser i sekvensen Allegro – Adagio – Allegro moderato.
Den första satsen börjar med det berömda temat som framförs av orkestern och i ett lugnt ögonblick spelar hornet sitt tysta sekundära tema. Cellon kommer in överraskande sent och utvecklar sina egna melodiska linjer från huvudtemat och samspelar med orkestern i en fruktbar dialog.
Våren 1895 dog Dvořáks svägerska Josefine, som han en gång var galet förälskad i. När hon vägrade att ge honom sin hand gifte han sig med sin yngre syster, men hans passion verkade aldrig ha avtagit. Låten “Leave Me Alone” tillägnades också henne och ligger till grund för den andra satsen, som genomgående är sorglig.
Slutsatsen påminner om folkdanser och sånger från Böhmen, Dvořáks hemland. Slutligen sjunger cellon sitt “Leave me alone” ännu en gång, varefter konserten avslutas med en melankolisk gest.
Här är en inspelning med den världsberömde Mischa Maisky och Warszawas filharmoniska orkester under ledning av Jacek Kaspszyk.