En av de värsta naturkatastroferna under det senaste årtusendet, värre än översvämningarna 2013, var utan tvekan översvämningen i Magdalen 1342.
Namnet kommer från det faktum att dagen för den stora översvämningen, den 22 juli 1342, var S:t Magdalena-dagen enligt den katolska helgonkalendern.
Den djupare orsaken till denna katastrof var en massiv väderförändring som drabbade Europa vid den tiden.
Forskare talar i dag om den lilla istiden, som inleddes mellan 1275 och 1300 och under vilken bland annat somrarna plötsligt blev svalare.
Detta ledde till att kontinenten drabbades av dramatiska skördebortfall, ekonomiska sammanbrott och svältkatastrofer. Särskilt anmärkningsvärda är t.ex. den stora hungersnöden 1315-17 (“Den stora hungern”) och gräshoppsinvasionerna, särskilt 1338.
Vintern 1341/42 var iskall och medförde enorma mängder snö. När det plötsligt började töa och snömassorna började smälta, ledde detta till de första översvämningarna som svepte med sig Judithbron i Prag, föregångaren till Karlsbron.
Efter att våren och försommaren också hade varit mycket blöt, kom slutligen en värmebölja som torkade ut jorden och lade sig som en krutdurk, så att den knappt kunde absorbera mer vatten.
När det äntligen kom regn hoppades man att åtminstone en del av skörden skulle kunna räddas.
Men under dagarna 19-22 juli föll sådana mängder regn från himlen att marken inte längre kunde absorbera vattnet och floderna blev till forsande strömmar.
Otaliga hus och andra byggnader sveptes bort, nästan alla broar längs de stora floderna Donau, Rhen och Main förstördes och över 6 000 människor dog bara i Donauområdet.
Men för jordbruket var konsekvenserna ännu mer förödande.
Vattnet svepte bort jorden och inom några timmar förlorades cirka 13 miljarder ton bördig åkermark – en mängd som det skulle ta 2 000 år att återställa under normala väderförhållanden.
Som en direkt följd av detta inträffade stora svältkatastrofer och de redan försvagade människorna blev ännu mer mottagliga för sjukdomar. Det är därför troligt att översvämningen också underlättade pestepidemierna 1346-1353, som dödade ungefär en tredjedel av befolkningen i det nuvarande Tyskland.
Ett vittne från den tiden beskriver översvämningen på följande sätt:
“Under den sommaren var det en så stor översvämning av vatten genom hela jordens krets i vår zon, som inte hade sitt ursprung i skyfall, utan det verkade som om vattnet strömmade ut från alla håll, till och med från bergens toppar [….]. Donau, Rhen och Main förde bort torn, mycket starka murar, broar, hus och städernas bålverk, och himmelens slussar öppnades och regn föll över jorden som under Noas 600:e levnadsår. År av Noas liv […], hände det i Würzburg att Main där våldsamt krossade bron och tvingade många människor att lämna sina bostäder.”
(Källa: Curt Weikinn, Quellentexte zur Witterungsgeschichte Europas von der Zeitwende bis zum Jahr 1850, Akademie Verlag, Berlin 1958; översättning av författaren)