Venedig och Florens är säkert en av höjdpunkterna på en resa i Italien. Båda städerna fick en enorm storlek, rikedom och makt, särskilt i slutet av medeltiden, och var bland de viktigaste metropolerna i Europa under renässansen. Den florentinska katedralens gigantiska kupol över stadens röda tak eller Rialtobronens graciösa båge över Canal Grande är världsberömda och populära vyer.
Även om religion och ekonomi var viktiga på den tiden var de verkliga maktcentrumen i båda städerna under medeltiden på andra håll. I republiken Florens var detta Palazzo Vecchio, det gamla palatset, som ursprungligen kallades Palazzo della Signoria, dvs. stadsparlamentets palats. I Venedig var det doge som var stadens överhuvud och hans säte var Palazzo Ducale, dogepalatset, på Markusplatsen.
Den period då de båda sekulära byggnaderna uppfördes, dvs. 1300-talet, hör till senmedeltiden. Den dominerande stilen vid tiden för byggandet var sengotik, som dock snabbt ersattes av renässans. Inte ens pestens effekter och sista utlöpare kunde bromsa den verkliga byggnadsboomen under 1300- och 1400-talen, dvs. under den sena gotiken och den tidiga renässansen. Detta gällde både heliga och profana byggnader.
Florens var fortfarande ledande inom textilindustrin och senare inom bankväsendet under denna period. Venedig däremot hade omfattande handelsförbindelser i östra Medelhavet och därmed nära band till det bysantinska riket.
Palazzo Vecchio i Florens strävar efter vertikalitet. I republiken, som ofta var drabbad av oroligheter, var en trotsig, fästningsliknande byggnad en fördel. De nedre våningarna med sin rustikhet verkar massiva, medan detta intryck förändras avsevärt mot toppen. Tornet och torpet, som ursprungligen utformades för försvarssyften, bidrar till byggnadens skönhet och värdighet med sina nästan lekfulla och eleganta former.
Palazzo Ducale i Venedig är däremot horisontell. Den otroligt breda fasaden är ändå mycket ljus och öppen tack vare de genomgående arkaderna. Endast i de övre våningarna blir palatset mer massivt.
Vid en första anblick ger Florens och Venedig två olika intryck av hur makt kan presenteras, å ena sidan genom att vara slutna och befästa och å andra sidan genom att vara öppna och insiktsfulla. De båda byggnadernas rumsliga koncept återspeglar den urbana makten på sina egna individuella sätt.
Arkitekturen har inte bara en praktisk användning, utan även en social och samhällelig användning. Man brukar känna igen viktiga byggnader på deras form, storslagenhet, värdefullhet och skönhet. Men inte bara storheten utan även stilen kan ha ett socialt värde. Människor har alltid förknippat renässansen med framsteg, nytta och mänsklighet. Regeringarna i Venedig och Florens, liksom Rom och många andra städer, antog den nya stilen ibland på grund av dess symboliska betydelse. Människor gillade att låna från antiken, och inte bara i Italien.
I Venedig däremot innebar detta inte att man lånade från Rom, utan från det andra Rom i öst, från Konstantinopel och det bysantinska riket. Trots detta fanns gotiska former kvar långt in på 1500-talet, ibland till och med längre norr om Alperna.
Även om gotiken ofta ansågs barbarisk och gammalmodig under renässansen och humanismen, ansågs den också ha en viss värdighet och tradition. Både Palazzo Vecchio och Palazzo Ducale är i grunden gotiska. Båda byggnaderna har vid många tillfällen byggts om eller rekonstruerats, och ibland har man lagt till element från renässansen eller andra stilperioder, för att inte tala om inredningen. Men i sin grundform ändrades aldrig stilen på de båda byggnaderna i grunden, delvis på grund av att man såg tradition och legitimitet i dem.
Båda byggnaderna har varit karakteristiska för sina respektive stadsbilder i århundraden. Båda byggnaderna är stilbildande för arkitekturen i deras hemstäder och utanför dem. Båda byggnaderna är viktiga sekulära byggnader från den sena gotiken och den tidiga renässansen och samtidigt ett uttryck för rumsliga koncept för stadsmakt, en gång genom inhägnad och en gång genom öppenhet.
(Ch. Sch.)