Sedan de tidigaste avancerade civilisationerna har slaveriet varit en viktig faktor i den sociala och samhälleliga strukturen i Medelhavsområdet, och i Romarriket utgjorde det till och med en viktig pelare i ekonomin. Med slaveri avses i allmänhet ett tillstånd där människor behandlas som andras egendom. Slavar betraktades inte som människor. Slaveri hade dokumenterats i det forntida Mellanöstern sedan det tredje årtusendet f.Kr. I de flesta antika medelhavskulturer etablerades det som en fast, rättslig institution.
Under antiken var man slav i regel genom att vara fängslad i krig, deporterad eller född, dvs. i flera generationer. Det var möjligt att bli befriad, och en senare integrering i samhället var inte utesluten. Slavar kunde utöva många olika yrken, från enkla tjänare till lärare och hantverkare till statliga och tempelkontor. Detta förändrades inte ens under det stärkande romerska riket.
I takt med att romarna utvidgade sitt inflytande blev romarna mer och mer helleniserade, det vill säga att de anammade den grekiska kulturen. Under senantiken fick kristendomen äntligen makt. Den gamla romerska kulturen med sina traditionella värderingar kolliderade med kristendomens nya etikett. Decennier av konflikter mellan de olika världsåskådningarna och filosofierna ledde till slut till den romersk-katolska kyrkans exempellösa framväxt i det sönderfallande romerska riket.
Under denna epok, som skulle innebära slutet på antiken, uppstod en ny tidsanda. Detta innebar dock inte att den gamla ordningen omedelbart upphörde.
Det romerska folket stod inför många problem och förändringar under övergången till senantiken. Den antika världen höll på att genomgå en grundläggande omvandling, vilket överbryggade klyftan till den annalkande medeltiden. Slavar och slaveri var fortfarande ekonomiskt betydelsefulla i den sena romerska antikens värld. Statliga lagar reglerade slaveriet, men gjorde det också mer humant med tiden. Samtidigt började emellertid också slaveriinstitutionen att förändras i grunden.
Under senantiken utvecklades kyrkan samtidigt från en förföljd sekt till en betydande maktfaktor. Som ny statsreligion kunde kristendomen nu påverka kejsaren och riket och därmed – även i ett längre historiskt perspektiv – Europas politik och ekonomi.
Till exempel Augustinus av Hippo (354-430), kyrkofader och teolog, representerade också ett genomgående patriarkaliskt grundmönster, som han dock tolkade som praktiserad välgörenhet och social solidaritet. Den som brydde sig om sin granne borde också bestämma sig. Han såg slaveriet som en del av Guds vilja och förespråkade det till och med i det jordiska livet, så länge som herremannens omsorg om sina slavar överträffade den negativt drabbade last som “imperiousness” innebär.
Augustinus upprätthöll ofta en viss balans mellan en logisk pragmatism och en idealistisk kristen attityd i sina ord och handlingar. Hans verk var mycket inflytelserika och hans teologiskt-filosofiska åsikter påverkade den katolska kyrkan under hela medeltiden och fram till reformationen.
Kristendomen, som hade blivit mäktig, integrerades i den sena antikens värld. Den agerade praktiskt och i enlighet med den rådande tidsandan. Detta hade dock också den konsekvensen att den inte vid något tillfälle tog till vapen mot slaveriet.
Från senantikens slaveri kunde kolonin och kollegierna, livegenskapen och gilleståndet gradvis och relativt obehindrat växa fram ur slaveriet. De skulle komma att bli kännetecknande för det medeltida och tidigmoderna Europa och prägla samhället fram till början av den moderna eran.
(Ch. Sch.)