Michelangelo Buonarroti, renässansens stjärna, hade ett verkligt problem med påven Julius II.

 

Påven Rovere hade ett ämbete i stil med en italiensk territoriell furste och lät 1505 kalla Michelangelo från Florens till Rom för att bygga Julius extraordinära, särskilt stora och fristående grav, som då var avsedd att placeras centralt i Peterskyrkan. Michelangelo lydde motvilligt, eftersom han i Florens var tvungen att lägga viktiga projekt på is för att kunna göra det. Men eftersom han redan var en ung kändis på den tiden kunde han se fram emot en betalning på 10 000 dukater, en ganska stor summa. Och eftersom Julius redan var över 60 år gammal vid den här tiden var det rimligt att snabbt behandla beställningen.

Först måste och ville Michelangelo övervaka utgrävningen av marmorblock i Carraras stenbrott. Dessa kom till hans verkstad våren 1506.

 

De första planerna utarbetades; en hel armé av statyer skulle befolka monumentet. Michelangelo började arbeta.

 

Ungefär 20 månader senare kom dock den extremt kostsamma nybyggnationen av Peterskyrkan emellan. Julius vände Michelangelo ryggen – från och med nu gjordes inga fler betalningar. Från och med nu var påven bara intresserad av sitt nya prestigeobjekt under flera år, nämligen att göra Rom till kristendomens huvudstad en gång för alla. För detta använde Julius till slut till och med överseende. Michelangelo återvände till Florens arg och besviken.

Byggnadsarbetet på Peterskyrkan skakade även det närliggande Sixtinska kapellet, och sprickor i taket tvingade fram en renovering.

År 1508 kallade Julius Michelangelo tillbaka till Rom. Efter sin första avresa hade konstnären faktiskt svurit att aldrig återvända. Han lät sig dock övertalas, eftersom arbetet med graven nu äntligen skulle drivas framåt. Men så fort han var på plats tyckte Julius att målningen av taket i den renoverade Sixtinska kyrkan var viktigare, och han erbjöd Michelangelo detta uppdrag.

Arbetet med det som förmodligen var renässansens största konstverk, om inte annat så till ytan, pågick fram till 1512. Michelangelo lade ner alla sina konstnärliga och filosofiska tankar på detta enorma projekt.

I februari 1513 dog Julius – i åtta år hade två envisa människor drabbat samman, mätt sig mot varandra och envist insisterat på att planera sin suveränitet. Så det är över nu.

Från och med då var Michelangelo tvungen att förhandla med den dödes familj om det fortsatta arbetet med graven. Även detta skulle ta många år till. År 1545 – Michelangelo hade under tiden även gjort den sista domen i Sixtinska kyrkan – var graven äntligen färdig och kunde uppföras i den form vi känner till idag i San Pietro in Vincoli. Endast den världsberömda Moses är utan tvekan utförd av mästaren själv, de övriga figurerna är uppenbarligen verkstadsarbeten.

 

Och – graven är en cenotaph. För Julius vilar, svårt att hitta, i Peterskyrkan – under den enklaste av alla marmorplattor.

Berättelser som historien skriver.

 

(A.W.)